Exilfalkenbergaren, flugbindaren och laxfiskeprofilen Peter Scheffler har åter igen besökt sin barndomsstad för att testa fiskelyckan i Ätran. I denna text bjuder han på nostalgi, fina minnen och känslor som bara en laxfiskare kan känna igen.
Efter ca 4 timmars bilfärd från Värmland där jag har min egen familj sedan 13 år passerar jag åter den välbekanta vägskylten utmed E6:an – Falkenbergs kommun! Jag är åter tillbaka till mina drömmars vatten – Ätran i Falkenberg dels för laxfisket samt för att fira Valborg med mina släktingar och dess vänner.
Den inre längtan att få återvända till min födelseort väcker ett inre behag samt med en del minnen som spelar upp sig med positiva inslag. Bland annat uppväxten ca 300 meter från havet kring det kustnära fisket, med ett glasfiberspö, ABU-maticrulle, min gröna beteslåda i plast innehållande bland annat större blankdrag för torskfisket, skeddrag av märket Toby samt andra tillbehör så som min fiskekniv i läderfodral, sänken, flöten etc.
Under tidigt 1970-tal var det möjligt att gå ut på stenpiren som utgick från Stafsinge Strand för att fiska torsk, samt i Lövstaviken var det möjligt att fiska efter lekande näbbgäddor som samlats i mindre stim inne på grundare vatten. Ett knep var att agna en mindre trekrok med färsk sillfilé som jag inhandlade i fiskeaffären som låg nere i Falkenbergs hamn. På den tiden som 9-10 åring användes inga vadare, då jag valde att närma mig näbbgäddorna i badbyxor och fiskeutrustningen, vilket inte var några hinder! Detta var före kommunen valde att fylla igen Lövstaviken med en soptipp.
Minns även att pappa som hämtade sin motorbåt i Hålans småbåtshamn i Falkenberg då han därefter kom in på grundare vatten i Lövstaviken och plockade upp mig när vi skulle längre ut i Kattegatt för att fiska på större torsk. Inte ovanligt att det kom upp exemplar på mellan 10-12kg och ibland större. 1973 lyckades pappa ta en torsk på 25kilo och kom med i den lokala dagstidningen med bild torsken, lyckan lyste i hans ansikte!
Under denna period var det även gott om ål och yrkesfiske bedrevs efter ålen som sedermera röktes. Har ett minne att de lokala ålfiskarna använde sig av så kallade ”Åla-Kistor”, där man lade i ett grishuvud eller annat slaktavfall som skulle locka till sig ålarna. Åla-Kistorna var stora, snickrade trälådor ca 2 x 3 x 1 meter ungefär, fulla av uppborrade hål på ca 3-4 cm, med en låsbar lucka på ovansidan. Åla-Kistan drogs ut på djupare vatten i Stafsinge Strand av de lokala männen som bodde i området. Kistan fick ligga ute i vattnet ett antal dagar för att därefter dras upp på land åter igen. Då fiskargubbarna öppnade upp luckan till kistan och håvade upp mängder med ål som fylldes i ”sillatunnor” som stod på en vagn. Det var jättespännande för oss småpojkar som fick se detta på nära håll.
Det skulle inte dröja innan vi pojkar blev motiverade att söka ål själva genom att snorkla efter dem. En ålasax som vi hade inköpt på Fiskeboden i hamnen användes med hjälp av en ca 2 meter lång bambukäpp. För att utlösa gäddsaxen användes ett snöre. En av oss dök ner till tångruskorna nere på botten där man såg ålen sticka fram sina huvuden, varpå kompisen trampade på tång-öarna så att ålarna pilade iväg och den som hade åla-saxen kunde simma efter och välja ut en större ål. Lyckan var enorm när vi lyckades ta en och annan ål på detta sätt. Samt ett spännande inslag under sommarloven när skolan var stängd. Pappa hade murat upp en större rök på vår tomt så rökt ål var vanligt inslag i vårt hem på den tiden samt andra arter av fiskar samt skaldjur.
Första gången jag fick se en lax på nära håll var när jag var på väg ut på stenpiren, åter igen för att fiska torsk. En större troligtvis en lax på ca 8-10 kg låg bland de nedersta stenarna nära vattenytan. Så jag närmade mig den för att studera den på nära håll och känna på den. Den såg inte ut att ha varit död länge minns jag, den luktade inte rutten fisk, så jag avvägde länge om jag skulle ta med den hem eller inte. Men valde att inte göra detta utan fokuserade på att fiska torsk den dagen förmodligen ett klokt val av den då 10-åriga pojken. Väl hemma åter igen ville jag stoltsera med mina fångade torskar som var uppskattningsvis 3-4 kg. Mamma blev glad men samtidigt uttryckte sig med att säga ”Skall du ta hem massa torsk då får du fan i mig lära dig att rensa dem med!” så efter att studerat mamma göra det fick det bli så därefter!
Det skulle dröja ett antal år innan jag åter fick uppleva en Falkenbergslax på nära håll. Under de tillfällen jag skulle besöka vänner i Falkenberg eller bara se mig omkring och passerade Ätrans strömmande vatten fanns det redan då en dragningskraft i mitt inre men som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Har dock minnen att jag på avstånd stod och studerade männen som var utvadade i ån, och framförallt i Garvareforsen med en fokuserande blick och följde linans väg in mot åbrinken för att i nästa ögonblick göra en ny presentation av flugan. En och annan gång fick jag även uppleva när en lax hade landats och beundrade den lycklige laxfiskaren samt hanterandet av sitt längre en-hands flugspö. Jag kan inte riktigt minnas någon som fiskade med ett två-hands flugspö som skulle bli vanligare längre fram som dagens utövande laxfiskare använder sig av.
Fick dock ett tillfälle att prova ett flugfiskespö då min vän hade tjatat till sig en flugfiskeutrustning 1978 varpå vi naturligtvis gick ner till Ätrans strömmande vatten för pröva detta. Utan ordentlig introduktion var det inte så lätt som det såg ut. Detta resulterade i att ett antal fiskeflugor hamnade i närliggande träd och dess grenverk!
Jag fiskade med min gamla utrustning tills jag var ca 17 år då idrotten tog vid istället, med fokus på detta fram till 1990-talet då mina dåvarande kollegor och vänner hade flugfiskeutrustning och fick förmånen att låna utrustning i samband med de resor som gjordes med bl.a. fjällvandring, klättring och forsränning. Jag har dock ett tydligt minne 1990 när jag sade till min nära vän i Falkenberg att den dagen jag lägger idrotten på hyllan då skall jag börja med flugfiske samt flugbindning… och så blev det!
I slutet på 1990-talet inköptes ett eget enhandsflugspö med tillhörande rulle, lina, flugor etc och likaså ett tvåhandspö med tillbehör för laxfisket. Kusten lockade till en början för havsöringsfisket, vilket jag fann fina rev och vikar kring Falkenberg med omnejd. Första besöken för laxfisket gjordes till tre av de Halländska laxåarna med biflöden.
Det skulle dock dröja ytterligare något år då jag valde att investera i en bättre flugfiskeutrustning för laxfisket, även i detta fall ett tvåhandsspö. Butiksinnehavaren sade till mig att jag skulle få räkna med många laxpass innan jag fick landa min första lax. Men, jag valde att inte begränsa mig med det rådet utan besökte Ätran i Falkenberg för att inviga min utrustning. Efter fjärde tillfället drog det i linan, inte alls som havsöringarna, utan ett bestämt jämnt drag med påföljden att flugfiskelinan försvann under vattenytan. Plötsligt så stod tiden still, jag höll andan och tankarna for iväg i mitt inre…” Är det lax? Sitter flugan bra? Stressa inte utan ta det lugnt!”…
Efter en stunds drillning lyckades jag landa Ätranlaxen. En hane var det med en krokig käke. Lyckan spred sig både i kropp och knopp, en härlig energi flödade som att ha vunnit en större tävling vilket jag hade erfarenheter av sedan tidigare inom idrotten… Men det är ett annat kapitel!
Jag kunde inte låta bli och ringa upp butiksinnehavaren och innan jag hade hunnit presentera mig hörde jag i andra ändan av telefonen; ”Din JÄÄÄÄÄÄVEL! Har du landat din första lax redan???”
Varpå jag svarade tillbaka lite ironiskt ”Det var en bra utrustning du sålde till mig!” Han skrattade och gratulerade mig för denna fina upplevelse och jag svarade med ett ”tack!” och tillade ”jaha, då är man fast i detta. Nu är det ingen återvändo!!!”
Det blev så vill jag lova och många Ätranlaxar har det blivit sedan dess, lika många upplevelser och erfarenheter kring laxfisket samt nya bekantskaper som vi delat våra fiskeupplevelser tillsammans med.
Ett av dessa minnen är när jag bjuder ner en av mina vänner från Värmland för att introducera laxfisket i Falkenberg. Under en påskhelg 2011 skulle vi kombinera laxfisket i Falkenberg samt havsöringsfisket utmed kusten. Självaste påskafton tillbringades fisket i Falkenberg, detta var andra vecka i april, precis innan de första stora stegen av ny blanklax var på väg in. Efter en dags nötande var vi trötta, lite frusna och hungriga varpå jag sade till Tomas…”Nä, nu skiter vi detta och åker hem till mig och ordnar med riktigt god mat och laddar om inför morgondagens fiske!” Tomas bekräftade detta med ett ”Ja, det låter som god idé!” En inre röst sade dock till mig ”Bara ett kast till!” När flugan närmade sig land och på djupet med hjälp en sjunklina så kom en bestämd dragning. Andningen stoppades för ett ögonblick och därefter kom tankarna som vanligt, ”Sitter flugan rätt? Är det en lax? Ta det lugnt nu och inget stress!!!” Drillningen var följsam efter fiskens beteende. Veva in, och släpp efter, veva in, och släpp efter… Efter en stund närmade den sig ytan och Tomas som hade följt händelsen med sin kamera utbrast: ”Det är en blank en!” Jag fortsatte fokuserad på laxens beteende tills den kom upp till ytan och vände sin vita buk mot mig.
Ätranlaxen landades och den var välnärd och med fina proportioner, förmodligen den vackraste laxen jag hade landat dittills. Ett minne jag gärna plockar fram med jämna mellanrum. Det blev fantastiska filéer av denna lax, samt att jag sparade huvud och rygg till att be min mamma att tillaga redd laxsoppa med dill, ärtor, potatis samt grädde vilket var som bomull i våra magar denna påskaftonskväll! Fileérna delades i vardera tre bitar varav en mittdel fick Tomas för att smaka på hur en vild Atlantlax skall smaka!
Mitt senaste besök i Falkenberg var under Valborgshelgen i år, efter besöket under påskhelgen och premiären var motivationen där för att se om det var möjligt att åter igen komma i kontakt med laxen. Normalt sätt brukar under denna helg de första större stegen av Ätranlaxen infinna sig, dock inte i år. Det skulle dröja någon vecka till innan det blev mer aktivitet. Men, det är som man säger som laxfiskare, det sista man ger upp är hoppet! Vattenflödet var ganska lågt så det var tacksamt att få använda sig av lättare utrustning, ett lättare tvåhandspö i splitcane klass 7/8 med tillhörande Hardyrulle, kort skjutklump/lina samt mindre storlekar på laxflugor uppbundna och anpassade för humusfärgat vatten. Gjorde flera besök dessa dagar men endast försiktiga dragningar på flugan. Men så är det med laxfisket, gäller att vara på rätt plats, rätt tid, med rätt utrustning och att vara ihärdig!
Trots inget landat denna helg så är det en enorm härlig känsla att bara vistas i denna miljö längs med Ätrans strömmande vatten i Falkenberg. Få platser erbjuder så vackra omgivningar som här, bara det är som en god medicin vill jag lova!
Vilket jag kan ana hur det var bland de besökande från England under 1800-talet. Jag kan rekommendera er att läsa boken : ”Falkenberg staden formas 1830 – 2020” skriven av Sven Larsson.
Med berättelser om den rökta Ätranlaxen som levererades under 1800-talet till Stockholm samt exporterades. En klassisk bild över målningen som gjordes och som illustrerar laxauktionen där man får ett begrepp om stora laxar som fångades förr i tiden, imponerande får jag säga och väldigt inspirerande. På den tiden fanns det så mycket lax tillgängligt att tjänstefolk fick i sina anställningskontrakt nedtecknat att få slippa äta lax åtminstone EN dag i veckan!
Jag minns att det även fram till slutet av 1980-talet fanns pålar i rader ut från Skrea strand till djupare vatten med stora kassar där stora mängder av lax cirkulerade runt och runt. Det kunde hända i samband med mina badbesök på Skrea Strand i Falkenberg vid tillfällen kom lax simmandes intill mina ben. Förmodligen lax som tagit sig ur den stora kassen.
Falkenbergs stad har som sagt haft laxen som sitt signum sedan länge vilket jag hoppas att det skall förbli så för kommande generationer.
Nu så här efter Valborg verkar laxens vandring uppströms i Ätran kommit igång med ca 10-16 laxar per dag . Så det är snart att dags åter bege sig från de Värmländska skogarna ner till Halland och Falkenberg med sin ringlande å Ätran!
Ses snart åter igen!
Peter Scheffler
