Den beryktade ljugarbänken

Perfekta förhållanden

Efter flera dagar av sol och härlig sensommarvärme, har det äntligen blivit laxväder! Mörka, skräckinjagande moln och lite disigt ljus, med regn som hänger i luften och starka vindbyar som hugger tag i en på det där hårda och barska viset. Den typen av väder som gör att en vanlig person inte lämnar soffan mer än för att hämta ytterligare en påse ostbågar ur skafferiet. För oss laxfiskare är det däremot tvärtom, det är som att blodet har förbytts mot kaffe och hela vårt väsen vill ner till ån för att fiska efter den åtråvärda laxen.

Inga fiskare

Just idag, till min stora förvåning, verkar alla laxfiskare i staden ha förvandlats till ”vanligt folk”. Det är nämligen inte en enda fiskare nere vid ån, när jag sladdar fram på gruset längs Sandbanken, i riktning mot Garvareforsen. Med en stoppsladd parkerar jag cykeln vid ljugarbänken, en typ av bänk som finns vid alla laxfiskevatten och bär på många otroliga fiskehistorier. Jag kan inte avgöra om min skyhöga puls beror på cykelrundan, eller förhoppningen på vad dagens fisketur har att erbjuda.

Strategi

Det är egentligen inget bra vattenflöde att fiska på idag. Det är för lågt för att jag ska kunna fiska ifrån land och för högt för att jag ska kunna vada ut i vattnet. Under tiden jag fiskar av Garvareforsen, lägger jag upp en strategi för hur resten av dagens fiske ska fortgå. Jag vet att vattenflödet kommer sjunka om ett par timmar och det är antagligen då jag kommer ha som störst chans att komma i kontakt med fisk. Men innan dess bestämmer jag mig för att cykla upp mot Fajans. Det är sällan någon som fiskar där vid detta vattenstånd, så de fiskar som eventuellt står där, har sett färre beten än de fiskar som befinner sig vid de mer populära poolerna.

Succé

Bakom grundryggen i mitten utav ån, nedanför Fajansbron, kommer det förväntade hugget. En silverblank laxhane på ca. 85 cm, som inte kunde motstå min snabbt fiskade In Flames-fluga. En fantastiskt fin fisk vid den här tiden på året och som dessutom gav mig en väldigt rolig fight. Om man väl lyckas fånga en lax, när förutsättningarna i stort sett är optimala, är det mer en känsla av lättnad än glädje när man väl håller fisken runt stjärtspolen. Nåväl, laxen är landad och jag kan fortsätta mitt fiske med en något lättare känsla i kroppen.
När vattenflödet sjunker, har jag förflyttat mig till Sandbanken, som hyser många stenar och hålor som fiskarna gärna uppehåller sig vid. Mitt flyt fortsätter och jag lyckas fånga en större laxhona och en börling på en och samma vända. Tre laxar under samma dag hör inte till vanligheterna och lättnaden vid den första fångsten har nu övergått till glädje när jag inser hur lyckosam jag faktiskt har varit under dagens fisketur.

Hände det ens?

För det hände väl? Mina fångade fiskar, den pulserande pulsen och alla känsloyttringar i min kropp? Det var ju trots allt ingen annan fiskare, eller ”vanligt folk” heller för den delen, som faktiskt såg mig uppleva allting. Kan det ha varit så att den beryktade ljugarbänken bara fanns i drömmarnas värld. En värld som kom till liv när jag låg utslagen på soffan, med ostbågsrester på min tröja…
Tänk vad mycket spännande en ”vanlig person” kan gå miste om, när vädret är grått och soffan kallar som allra mest. Det är vid exakt dessa tillfällen vi laxfiskare (borde) vakna till liv som allra mest.

Tight lines, Andreas Hertinge